Till minne av Bella-Blixt, SE44598/2011

Denna text valde jag att publicera i rasklubbens tidning Gårdshunden Nr 3:2023. Därför vill jag gärna dela den här också för att hedra vår saknade Bella, det är idag 1 år sedan hon fick somna in <3

Efter att ha läst fantastiska fina ord om en förlorad vän i förra numret av tidningen, så blev jag inspirerad att själv skriva ihop några rader om vår bortgångne vän Bella.

Bella var en väldigt speciell Dansk-svensk gårdshund, som egentligen aldrig förstod att hon faktiskt var just en gårdshund. Hon är född utanför Jönköping 2011-06-14 och var redan innan flytten en väldigt självständig liten tikvalp. Glad, utåtriktad och otroligt nyfiken på allt (gärna även det som var bortanför mattes närhet).

Gladare och fjantigare hund får man verkligen leta efter, svansen gick i ett och hon var ständigt på hugget för en träningsstund, promenad eller ridtur.

Jag vet inte hur många gånger hon har rymt hemifrån, för hon gick verkligen inte att ha lös för då rymde hon direkt. Med andra ord har vi letat efter henne en hel del i skogarna runtom hemmet, både med och utan koppel. Jag minns särskilt en gång, när en av våra söner höll i hennes flexikoppel och hon slet sig och med kopplet efter sig. Vi hittade henne inte den eftermiddagen och kvällen, försvinnandet polisanmäldes och vi varken hörde eller såg henne alls. Men så gav vi oss ut dagen därpå under förmiddagen och hittade henne insurrad med kopplet i en granplantering till slut. En annan gång mitt i vintern trodde vi också att hon hade smitit (hon lurpassade när barnen gick i dörren, så smet hon innan de hann stänga den, smarta lilla hund!) hemifrån och ropade och ropade en hel kväll utan någon framgång. Oftast kom hon faktiskt hem efter bara en stund, max någon timme. Men inte denna gången, men så vaknade jag mitt i natten av att hundarna blev lite oroliga. Jag gick ut och hittade Bella uppe på höloftet, då hade hon inte vågat gå ner för trappan när det hade blivit mörkt.. Så där hade hon väl kurat ihop sig i det gamla höet och klarat sig rätt bra fast det var -18 grader.

Många tokigheter hann hon med, men förstås även glada minnen också. Som de gånger hon faktiskt fick vara med och jaga, det som enligt henne faktiskt var det viktigaste i livet. Nu var hon inte på något sätt en särskilt bra jakthund, men hon gillade att få pejlen påkopplad och spårade väldigt fint när vi gick eftersök. Eftersom hon ändå var ett hopplöst fall av gårdshund som inte förstod vitsen med att faktiskt bara vakta gården, så fick hon vara med och jaga någon gång per jaktsäsong till sin stora glädje.

Hon var en tillgiven familjehund in i det sista, men beslutet att fatta för att låta henne slippa lida var inte svårt när hon drabbades av en hjärnblödning och fick, tack vare vår fantastiska veterinär, ett fint avslut hemma 2023-01-04.

Tack för allt, för allt bus och för alla skratt du bjudit på. Älskade älskade skrutthund <3
/matte Maja Lind